12:e mars

Läs Femte Mosebok 32 -- 34

Mose, den mest ödmjuke mannen på jorden, avslutade sina tre sista tal till folket under den sista månaden av sitt liv. Sedan leddes han av Gud att skriva ned en sång och lära ut denna till hela Israel (5 Mos. 31:19-22). Sången var ett vittnesbörd om Guds trofasthet: Ty HERRENS namn skall jag förkunna, ge ära åt vår store Gud (32:3). Han är Klippan (32:4,31), vilket betyder en fast och oföränderlig tillflyktsplats, det enda försvarsverket och skyddsvärnet som är oövervinnerligt – den allsmäktiga klippa som aldrig sviker (Hebr. 13:5-6). Som kontrast är hedningarnas gudar som hala klippor (5 Mos. 32:31,37), den förrädiska grund på vilken männniskan, förblindad av synden, bygger sitt hopp och sin förtröstan.

Sången ägnas i första hand den misär, de svårigheter och de olyckor som skulle drabba Israel som en följd av deras avfall. Men samma dag förutsäger också Mose de härliga välsignelser av välstånd och lycka som kunde bli deras om de förblev lydiga (33:6-29).

Den första välsignelsen tillföll enligt profetian Ruben, den förstfödde: Må Ruben leva ock ej dö. Dock blir hans män en liten skara (33:6). I gångna tider kunde inte översättarna föreställa sig att Mose menade att säga om Ruben: blir hans män en liten skara, så de tillade inte i kursiv som tecken på att de visste att detta ord inte stod i den hebeiska texten. Men Mose skrev under Guds inspiration, när han sade: Dock blir hans män en liten skara.

Detta kan tyckas hårt. Men vårt enskilda ansvar måste ses mot bakgrunden av hur stora möjligheter vi haft. Ruben förlorade sin förstfödslorätt genom att synda på det sexuella området (1 Mos. 49:3-4; 35:22). Inte en enda gång i historien hade denna stam någon framstående ledare, domare, profet eller omtyckt nationalhjälte.

Efter att han uttalat välsignelser över var och en av stammarna vände Mose blicken från berget Nebos topp, en av de högsta i Moab, varifrån man har utsikt över norra änden av Döda Havet, och från denna utsiktsplats ligger hela det utlovade landet inom synhåll, så långt norrut som till Dan och söderut till Berseba ända till Medelhavet i väster. Gud lät Mose få se det utlovade landet men endast på avstånd. Orsaken till att Han inte tillät Mose förmånen att leda Israel in i Kanaans land står skrivet i fjärde Mosebok 20:1-13. Mose var ett exempel för hela Israel att Gud inte tillåter sin lag att brytas utan åtföljd. Moses liv var nästan perfekt; han var laggivaren, men han trotsade dess bud, och det gjordes inga undantag i fråga om konsekvenserna (Jak. 2:10). Orubblighet och okränkbarhet är utmärkande drag både för Gud och Hans Ord, vars fullkomliga tillförlitlighet består. Inte ens syndaförlåtelsen avlägsnar syndens följder under jordelivet.

Och ändå får man se Mose, efter hundratals år, stående på ett högt berg i det utlovade landet, då Jesus’ härlighet uppenbaras, som en symbol för Guds lag, medan Elias var symbolen för Guds profeter. De stod tillsammans med Kristus: Ty lagen gavs genom Mose, nåden och sanningen kom genom Jesus Kristus (Joh. 1:17).

Låt oss börja var dag med en önskan att Herren skall ha främsta platsen under dygnets alla timmar . Vi behöver besinna tillvarons mening och se våra prioriteter i ljuset av Jesus’ allvarliga påminnelse: Ty vad hjälper det en människa, om hon vinner hela världen men tar skada till sin själ? - och går miste om livet i Guds rike (Matt. 16:26)

Optional Reading:

Johannesevangeliet 3

Memory Verse for the Week:

Matteusevangeliet 5:3-6

Next Day