Previous Day

16:e maj

Läs Första Krönikeboken 14 -- 16

Man märker tre framträdande egenskaper i Davids liv. [1] Han var en människa som hängav sig åt bön; därför upprepas ofta orden: David frågade då Gud (I Krön. 14:10,14). [2] Han älskade Guds Ord: David gjorde som Gud hade befallt honom (14:16) [3] Han var villig att prisa Herren: Tacka Herren, åkalla Hans namn, gör Hans gärningar kända bland folken! (16:8) Dessa tre ting gav resultatet att det står skrivet om honom: Och ryktet om David gick ut i alla länder, och Herren lät fruktan för honom komma över alla folk (14:17). David var en man efter Guds hjärta (I Sam. 13:14; 23:2,4; 30:8; II Sam. 2:1; 5:19,23; 21:1; Apg. 13:22).

Efter att han fört Guds förbundsark till Jerusalem från Obed-edoms hus samlade David folket för att lovprisa Herren på ett storslaget sätt. För att demonstrera sin vördnad för Gud tog David av sig sin kungliga dräkt och klädde sig i en efod av linne. På så vis gav David öppet uttryck för att han var den Högste Konungens undersåte och samtidigt att det var en förmån såväl som ett ansvar att dyrka och ära Herren som är Israels verklige Konung.

David skänkte oss en inspirerad psalm, som sjöngs av Asaf och hans kör, och ännu lyfter våra hjärtan till himlens höjder, när vi stämmer in i lovsången till vår underbare Herres majestät: Sjung till hans ära….tala om alla hans under….De som söker HERREN må glädja sig…..Kom för alltid ihåg hans förbund, det ord han påbjudit….Förkunna hans ära bland hednafolken…..Ty stor är HERREN och högt prisad….bär fram gåvor och kom inför hans ansikte, tillbed HERREN i helig skrud….HERREN är Konung (I Krön. 16:7-36).

Ja, HERREN är Konung! Att enbart lovsjunga Hans namn inom sig förslår bara inte! Ingenting hedrar Herren mer än att öppet och hörbart lova Honom med hängivet hjärta _ att tala om alla hans under, att glädja sig av hjärtat (16:9-10). Ja, HERREN är Konung (16:31) och världen måste få höra oss förkunna det, både i vårt tal och våra handlingar.

Underligt, eller hur? Ingen tycker att det är konstigt att hojta och skrika, kasta hatten i luften och vifta med armarna när det gäller att vinna en fotbollsmatch. Men när någon höjer armarna och lovprisar Herren med hög röst i glädjen över att bli friad från synden och fröjdar sig över otaliga välsignelser, tycker de världsligt sinnade att en sådan måste vara en religiös fanatiker.

Tänk på hur Paulus och Silas hade fått utstå ett grymt spöstraff under romersk myndighet. De sattes blödande i stockar i det innersta fängelserummet, utan belysning, på ett kallt, smutsigt golv (Apg. 16:24). Man kunde kanske väntat sig klagan och frågan: "Varför just jag, Herre?". Säkerligen led de svåra plågor med avsaknad av mat, bekvämligheter eller uppskattande ord från folkhopen de sökte rädda undan helvetet. Men vid midnatt började de sjunga och lova Herren (16:25). Man kan undra vad de andra fångarna tyckte om dessa två "religiösa fanatiker" som gladde sig över att de hade ansetts värdiga att lida smälek för Namnets skull (5:41). Det är liktydigt med en seger för satan och samtidigt en förolämpning mot Gud när vi knotar och klagar, väsnas och jagar upp oss. Att lova Herren är att ära Honom, och själva triumferar vi över motigheter när vi hörbarligen prisar Gud.

Ni är ett utvalt släkte, ett konungsligt prästerskap, ett heligt folk, ett Guds folk, för att ni skall förkunna hans heliga gärningar (I Petr. 2:9).

Optional Reading:

Första Korintierbrevet 3

Memory Verse for the Week:

Första Petrusbrevet 1:18